Jag har inte skrivit på en evighet, jag har varken haft ork eller inspiration till att veta vad jag ska skriva om. Och idag, för första gången på ett bra tag blev jag faktiskt förbannad. Jag och pojkvännen spelar väldigt mycket (för tillfället är det League of legends som gäller) och saken är den att jag märker att jag aldrig får ett "bra jobbat" eller något, hur bra jag än gör ifrån mig. Anledningen? För att jag gör relativt bra ifrån mig varje match, därför får jag inget beröm hur bra jag än spelar. Jag tycker det är så ologiskt, bara för att jag inte är dålig varje match och råkar ha en bra, så ska jag inte få en klapp på axeln? Kanske svårt för er som inte spelar att förstå, men man kan ju sätta det i ett vardagligt scenario, den som alltid städar huset får aldrig beröm medan den som gör det en gång får otroligt mycket beröm. Det är orättvist, otroligt orättvist.

Igår var vi på badhuset, inte lika roligt som förra gången men fortfarande jätteroligt att röra på sig. Vi gjorde allt från att dyka, stå på händer, sitta i bastun och sitta i bubbelbadet. Jag insåg det innan att det är mycket roligare att bada som man gjorde som när man var liten, då man inte oroade sig över hur dum man såg ut. Jag simmade runt med simglasögon och gjorde massa konstigt, såg nog inte klokt ut, men kul var det!

Nu däremot har jag hamnat i en komaliknande situation. Jag är trött, uttråkad nästan apatiskt hela tiden. Vill knappt lämna sängen. Jag vet inte vad som hänt, ena dagen var det bra, andra bara föll allt. Ska nog hem till mamma snart, för jag måste dra mig ut när jag mår såhär. Lyckas jag inte brya mönstret kommer jag ligga såhär i flera veckor.

Jag har som sagt sträckt armen vilket gör mig lite halvt handikappad, kan inte ens duscha själv. Att skölja ur och sådant går jättebra, där behöver jag bara en arm, men när det gäller att schamponera & dylikt är det otroligt svårt att lyckas få med allt! Tack och lov har jag pojkvännen som kan hjälpa till med allt sådant jag inte kan göra (även om det känns lite skumt att ha honom med i duschen haha). Försökte alldeles nyss ta på mig en tröja själv, det gick inte alls bra, fastnade i turbanen haha!

Nu är det snart två månader sedan vår tredje sötnos kom till vår familj, fröken Sylvanas. Ibland klumpar det sig i halsen när jag tänker på att hon hade varit borta om inte vi hade tagit hem henne. Det var ren och skär impuls, vi hörde att mammas vän skulle göra av sig med massa katter, vi var tvungna att köra dit och se efter. De var så många, alla var så små, lurviga och urgulliga. Eftersom vi redan hade två katter kunde vi bara ta med oss en, jag hade velat ta med mig alla hem.

På vägen hem satt hon helt tyst, sa inte ett knyst. Och det tog inte lång tid innan hon låg i min famn och sov, så liten. Hon har vuxit rätt rejält sedan hon kom hit, men då kunde hon ligga på min bröstkorg utan att jag kände henne. Idag busar hon med allt, hon får en glimt i ögat när man klappar henne och ibland när hon vill visa kärlek tvättar hon en.

 

Lillebror fick lida offer och bli påskkärring.